Matematikprofessorer gråter när OpenAI löser deras livsverk
OpenAI:s AI har löst matematiska problem som legat olösta i decennier – och reaktionen från matematikerna är inte jubel utan sorg. En professor säger att det enda han har kvar att glädjas åt är en promenad med hunden, vilket säger något om hur det känns när en maskin tar över det du ägnat ditt liv åt.
Djupdykning
Matematiker är inte vilka yrkesgrupper som helst – de ägnar decennier åt problem som kan ta hela karriären att lösa, och identiteten är djupt sammanflätad med förmågan att se saker ingen annan ser. När OpenAI:s modeller nu löser tävlingsproblem på IMO-nivå (International Mathematical Olympiad, alltså världselitens arena) på minuter, är det inte ett verktyg som hjälper matematikerna – det är ett verktyg som ersätter själva grejen de lever för. Det folk missar i diskussionen om AI och jobb är att vi pratar om kognitiv identitet, inte bara arbetsmarknad. En rörmokare vars jobb automatiseras förlorar inkomsten, men en matematiker vars tänkande automatiseras förlorar sig själv. Det är därför tårarna inte är glädjetårar – det är sorgetårar hos folk som inser att deras livsverk kanske var en förberedelse för att träna en maskin.